vardagstankar: Sjukhusvistelse del 1

vardagstankar: Sjukhusvistelse del 1

Sjukhusvistelse del 1

Jag har nyss legat på sjukhus i fyra dygn.
En annorlunda upplevelse på många sätt.
Ganska snart lever man i sin egna lilla bubbla fullt upptagen med att hålla reda på när personalen ska komma och ta olika prover.
För att inte tala om vilken koll man har när man hör hur det börjar skramlar som av porslin och maten är i antågande!
Maten ja!
Fukostarna höll rena hotellstandarden med både ägg, gröt, juice, smörgås och kaffe, dessutom framburen till sängen!
Luncherna är väldigt lätta att komma ihåg, för det var kokt fisk varje dag.
Inte för att jag har något emot kokt fisk men fyra dagar i rad!!
Middagarna var mera varierande, kalops, kassler, räksallad men så var det en dag när det serverades något som jag med bästa vilja i världen inte kunde definiera.
Morötter och blomkål var enkelt men så var det en slags gråbrun röra med något i som varken var kött, fågel eller fisk men som skulle tuggas i alla fall.
Jag är inte kräsen på mat men den middagen avstod jag ifrån helt enkelt för att jag gärna vill veta vad det är jag äter.
Egentligen hade jag tänkt skriva om sekretess eller snarare brist på sekretess när man ligger på sjukhus men det får bli om ett tag:-)

Tankar på Mors Dag

Min mormor och morfar

Var till Gävle och åt lunch med en av mina söner, hans fru och son.

När jag åkte genom både Gävle och Sandviken mötte jag många som kom bärande på blommor.

Antar att de var på väg att gratulera sin mamma eller någon annan kvinna som spelar en stor roll för dem i livet.

Mina tankar går till olika mammor jag mött i min egen släkt och deras olika förutsättningar.

Mina tankar stannar till hos min mormor.

Hon föddes 1903. Hennes skolgång var minmal och hon fick tidigt börja jobba som "lillpiga".

I hela sitt liv fortsatte hon att städa åt andra för en skitpeng.

De var hos de "fina" familjerna mormor städade. Det var till de hemmen hon fick bära med sig dammsugare, köksstege eller vad det nu var som fattades i dessa välbärgade hem.

Att deras "piga" fick släpa detta genom hela byn var väl inget de tänkte på, hon var ju bara en städerska.

Aldrig klagade hon eller uttalade ett ont ord om dessa människor. Nej snarare tvärt om! Hon var så tacksam att hon dög. Att hon dög att ta reda på ders skitiga byk.

Jag växte upp hos min mormor och morfar så hon hade ju något av en modersroll för mig.

Minns också den trygghet hon kunde förmedla.

Kommer särskilt ihåg en gång när jag följt med henne och städat, jag var väl ca 7-8 år.

Vi bodde då ca 4-5 km utanför Strömsund och gick hem i mörka kvällen.

Jag var lite mörkrädd, särskilt när vi skulle gå förbi en stor tall där det spökade (det trodde jag iallafall).

Hon tog mjukt min hand i sin och kramade den och just då i det ögonblicket trodde jag att ingen ondska någonsin skulle kunna nå mig.

Jag önskar att alla barn får känna den tryggheten och tilliten.

Man har väl rätt att ändra sig

Frågan om de ny reglerna för färdtjänsten har vållat en stor diskussion.
Otaliga är de personer som kontaktat mig och varit heligt förbannad över hur de nya reglerna slår.
Tanken har varit att få länsgemensamm regler, en god tanke tycker de flesta.
Det som upprör är att Sandvikens Kommun tagit bort rätten att åka tre mil utanför kommungränsen med färdtjänsten. Den möjlighet som finns är att åka riksfärdtjänst, problemet är att den ska bestälas tre veckor i förväg,
De människor som har en funktionsnedsättning anser nu att vi mer eller mindre satt dem i kommunarrest och begränsat deras chanser till ett värdgit liv.

Enligt vår ansvarige tjänsteman så brukar man i allmänhet hitta lösningar för den enskilde.

Inom vårt parti har vi nogsamt diskuterat konsekvenserna för våra medborgarae som behöver den här samhällsservicen. Vi tycker själva att det finns anledning att se över det här en gång till.

Har man fattat beslut som visar sig få konsekvenser som vi inte riktigt såg måste man kunna ändra sig.

Det var också anledningen att vi tillsammans med vår samarbetspartner (C) igår på Kommunstyrelsen ville ta upp denna fråga på sittande möte. Tyvärr så sa ledamoten Daniel Didriksson(tidigare KD, numera politisk vilde)nej till detta.
Det vi ville, var att en översyn skulle göras och att under tiden översynen pågår så skulle de gamla reglerna gälla när det gäller den sk 3-milsgräsen.
Jag är både ledsen och förbannad över att det var viktigare med byråkratiska regler än att se till människobehovet.
Självklart släpper vi inte frågan men det hade kunnat gå mycket fortare om det inte varit för, den enligt vad jag anser, missunnsamma inställningen.

Hjälp! Jag har skrivkramp

Vad är det som händer i hjärnan när den vägrar att ge mig ord eller stimulera fantasin??
Jag har skrivit handlingsprogram, studieprogram, långa tal och korta tal och mycket mera.
Aldrig brukar det väl vara så himla svårt att få något på pränt!
Den här gången är det banne mig hur trögt som helst.

Har haft gott om tid, vet vad det ska handla om och jag vet väl absolut vad vi socialdemokrater vill men ändå.........
Det är som det där jäkla word-dokumentet hånflinar så fort jag öppnar det.

Hittar tusen och en saker som bara måste göras innan jag börjar.....
Vattnar blommorna så de drunknar, springer fram och tillbaka i lägenheten så mattan blir utnött, läser bloggar, tidningar, uppdateringar på FB så ögonen blöder.

Men nu har jag precis fyra timmar på mig, sen ska vi träffas och då ska jag liksom tre andra partikamrater ha ett färdigt förslag till Kommunalpolitiskt handlingsprogram som vi ska presentera på torsdag för våra medlemmar!

Öppnar dokumentet nu................................

Duktig, vad står det för?

Titt som ofta presenteras olika resultat över vad elever presterar i skolan. Elever ställs mot varandra. Skolor ställs mot varandra.
I dagens Arbetarblad finns artikel med rubriken "Här är Gävles bästa klass"
Jag vill på intet sätt förringa de barn som går i den aktuella klassen utan gläds åt att det går bra för dem.
Kan ändå inte låta bli att fundera över vad detta mäter egentligen.
Om någon är bäst måste förstås någon vara sämst.
Hur rättvist är det?
Förutsättningar för att bli bäst eller sämst syns aldrig.
Självklart är det så att om man nyss kommit till Sverige, inte har språket, har många traumatiska händelser i bagaget inte har grundförutsättningar att få samma resultat som många andra barn.
Men kanske eller ganska så säkert har dessa barn gjort fantastiska framsteg i förhållande till var de stod när de började i "sin" klass.
Det borde räknas tycker jag.
Tänk att ha slitit och jobbat i skolan för allt man är värd och sen få höra att man är dålig eller kanske sämst enligt de system vi har.
Detta är ett förtryck på ett fruktansvärt utstuderat sätt.
Jag mår illa

Intressant möte

Idag har jag upplevt en människa. Verkligen upplevt.
Vid lunchtid begav jag mig i sällskap av Bosse från vårt suveräna kommunarkiv till Gästrike Hammarby.
Anledningen till utflykten var att vi skulle uppvakta en 97-åring, Carl-Adolf Murray, tidigare kyrkoherde i bla Ovansjö numera en kulturbärare av stora mått.
Varje sommar ordnar han aktiviteter i Stenhuset i Hammarby.
Ett sagoligt vackert Hammarby mötte oss i fullt solsken och en bedårande trädgård ramade in huset som var vårt mål.
Gästfriheten omfamnade en när värden slog upp dörren.
Sen var jag totalt trollbunden i flera timmar.
En sådan personlighet med glimten i ögat och en värme som det måste vara få förunnat att kunna sprida.
Och vilken berättare! Och så många kloka ord!
"Många människor går baklänges in i framtiden, ser mera bakåt än framåt" är tänkvärt som så mycket annat som denne pojke sa. För man måste faktiskt kalla honom pojke med nyfikenheten och skrattet nära till hands.
Hela hans hem blommade, i ett hörn fanns en högrest växt, en papyrus, som faktiskt hade sina rötter från Selma Lagerlöf.
Och jag fick med mig en planta hem. Gissa om jag ska vårda den ömt och kärleksfullt!
Detta är ett möte jag ska gömma i mitt eget arkiv för att ta fram dagar när det är tungt.